Sista dagen i Sverige

Fredag och lördag har jag skrapat ihop lite pengar då jag jobbat på Tapas de Papa, otroligt roligt och trevligt ställe! Efter arbetspasset igår gick jag och syrran förbi på Clarion och fick oss varsin drink (utan överdrift det godaste jag någonsin druckit). 
 
Idag är sista dagen här hemma, det blir att packa ner allt i resväskorna och försöka hinna med att träffa mina vänner Moa och Angelika för att kramas lite. Imorn går flyget till Stockholm 9.55 och vid middagstid lyfter jag mot JFK New York, nej jag har fortfarande inte fatta det. Men som jag längtat och dagen är snart kommen. Nästa gång ni hör från mig är jag förhoppningsvis i USA. Schysst!




4 dagar kvar - en finare middag




Restaurangmiddag på syrrans jobba Tapas de Papa med mamma, bror och hans brud, syrran inkluderad fast i arbetande form.
Inget annat än supertrevligt, alltid speciellt att gå ut och äta när det inte händer så ofta. Och jag tycker verkligen om Tapas de Papas! Bror och hans brud for hem kring 21 men jag och mamma blev kvar med en cider/vin enda till stängning. Efter det for vi förbi statoil och plockade upp varsin Ben&Jerry och kvällen avslutades framför tvn med några skopor glass. Det blev ganska sent, så nu ligger jag i sängen och vilar lite inför kvällens arbetspass 15-01 på Tapas. Meeeen, jag ska slita mig upp och göra några burpes och hoppa in i duschen. 
And guys, det har börjat kittla endel i magen. Just nu är det bara 3 dagar kvar!
HA-DEE




Kostnader innan avfärd

Som jag nämnt i tidigare inlägg blev jag en aning chockad och väldigt frustrerad över kostnaderna jag inte var medveten om när jag tog mig an hela au pair-grejen. Jag hade inte räknat med mer än ca 1000kr utöver programavgiften, men det blev lite mer än så. Det här är olika från person till person (beroende på t.ex pass och vart man bor) men jag kan ge en heads up hur det kan se ut och hur det sett ut för mig i pengaväg.
 
 
 
Kostnader jag var medveten om:
  • Programavgift + försäkring - 12,325 kr
  • Internationellt körkort - 270 kr (medveten om kostnaden men ej summan)
  • Hälsokontroll - 700 kr (kostnaden kan variera, lite omedveten)
= 13,295 kr
 
Kostnader jag INTE var medveten om:
  • Visum - 1,404 kr
  • Flyg till Stockholm för visum tur-retur - 1,198 kr + lunch & middag (visste inte att man var tvungen att göra en personlig intervju i Stockholm)
  • Foto till visum - 250 kr
  • Polis-utdrag - 195 kr
  • TBC-test - 250 kr
  • Pass - 350 kr 
  • Flyg till Stockholm infö USAflyg - 599 kr
= 4,246 kr
 
Övriga kostnader
  • Present till hostfamilj - 114+ kr
  • Godkänt lås till resväska - 49 kr (Clas Ohlsson)
  • Vakuum-påsar att packa i resväskan - 129 kr (Clas Ohlsson)
  • Fickpengar - ca 3,500 kr
= ca 3,792 kr
 
Allt som allt ca 21,333 kr. En viss skillnad när jag hade räknat med 13,000 plus/minus någon hundring. Så kan det gå. Om Cultural Care ser detta tipsar jag att informera att kostnade kan i slutendan se ut så här, ifall ni vill försäkra er om att ingen känner sig lurad.




5 dagar kvar -tusen kramar och något nytt

Idag har varit en varmt i hjärtat dag.
Jag har äntligen påbörjat min packning och det var svårare än jag trodde, fast åt helt fel håll. Vad jag föreställt mig var att jag skulle vilja ha med hela garderoben och inte vilja lämna något behind. Men nejnej, helt tvärttom. Vill inte ha me ett skit... Låter väl positivt. Det gjorde packningen så mycket mer kompliserad. Endel saker har jag iallafall lyckats bestämma mig för att ta med. Vet dock inte hur det ska sluta.
Höjdpunkten av denna onsdag var basketträningen med Fl04, det var sista gången jag träffade dem innan jag far. Jag bjöd på mina hembakta muffins och mammas bullar, efter det blev det tusentals kramar och "lycka till"hälsningar från både brudarna och föräldrarna. Alla 22 tjejerna ställde sig på led och jag fick bamsekram en efter en. Tårögd, det värmde så otroligt och jag är evigt tacksam, jag har haft tur som fått ha att göra med så underbara människor det senaste året. Brudarna från Höken Fl04 är definitivt bland dem jag kommer sakna allra mest! Jag tackar även appar och sociala medier som gör att jag kommer kunna hålla kontakt med dessa fina medan jag befinner mig på andra sidan jordklotet.
Vad mer har jag hunnit med?
Syrran färgade mitt hår, tyckte först att det inte blev spec stor skillnad men i vissa ljus är håret rätt så ljust/ljusare. Vilket var meningen också. Det blev inte dåligt men suger fortfarande på vad jag tycker.
Ätit köttsoppa hos farsan.
Ätit risotto hos morsan.
Det var nog dagens.

Igår fick jag jobba på min systers jobb, vilket är den nyaöppnade Tapas de Papa restaurangen här i stan. Det var en "uppvärmning" inför kommande arbetspass fredag och lördag då det är fullbokat och jag ska hoppas in som extra. Igår var iaf svinkul, första gången jag besökte stället och jag gillar det starkt, annorlunda och fränt! Dock hoppas jag det går vägen även i helgen, men grymt att jag hinner skrapa ihop några extra slantar innan jag drar iväg, full fart.

Nu ska jag försöka mig på lite sömn. Jag har extrem energi, vaknar tidigt och är inte trött på kvällen. Vet inte om jag vågar skylla på fastan eller om jag är nervös? Nervositet skulle inte vara speciellt konstigt... Natti.





2 veckor kvar

Kanske inte helt förvånande att jag inte kan fatta att det är 14 dagar kvar tills jag är påväg till USA. Asså, jag? Till USA. En av mina största drömmar. Ska verkligen gå i uppfyllelse. Kan man annat än tro att en dröm är just det, en dröm. Drömmar kan gå i uppfyllelse, kanske att jag kommer förstå meningen i det.
Alltså 14 dagar.
Jag har inte bokat flygbiljett till Stockholm.
Inte börjat packa (dock försökt skriva packlista, fettsvårt).
Väntar på mitt internationella körkort.
Inte växlat nå pengar.
Inte hittat nån sorts gåva att ge till hostfamiljen.
Måste även ringa tandläkarn och avbeställa något treårs-avtal som jag tagit på mig.
När detta är fixat är jag, så att säga, redo att dra mig härifrån. Jag är inte direkt nervös än, inte så att jag är medveten om det men jag tror att jag är det "inombords", om någon fattar vad jag menar med det... Något liknande hade jag nyligen när jag gick sista året på gymnasiet. Utan att jag kände mig stressad/nervös fick ändå symptomer som tydde på stress, t.ex ont i magen, dålig hy, sömnsvårigheter. På senaste har min mage varit lite ur fas och min haka har varit ett bombnedslag av finnar (vilket hör ihop med magen). Aa, så nått gror i kroppen iallafall. Inte så konstigt dock. Ska trottsallt lämna allt som varit min vardag i 19 år och påbörja något helt nytt, i ett nytt land, med ny kultur, nytt språk, utan vänner och familj.
 
Nämen enough about me, hur mår ni där ute i överiga världen? Allt väl?




Kontakt med andra au pairer

För dem som inte läst mina tidigare inlägg i kategorin "Innan avresa/förberedelse" så kan jag berätta ännu en gång att jag åker som au pair med företaget Cultural Care. Det här företaget skickade ett mejl för ungefär två veckor sedan, där det stod vilka andra au pairer som kommer åka till New York samtidigt som jag. I mejlet fanns deras uppgifter, namn, mejladress och mobilnummer, och de uppmanade att ta kontakt och möjligtvis träffas på flygplatsen innan avresa mot USA. Jag tyckte det var en lysande idé och tvekade inte en sekund att mejla dem. I och med det la vi till varandra på Facebook och chattade där om allt möjligt som hade med vårt framtida äventyr, tex. packning, nervositet och hostfamiljer. Vi kom även överrens att träffas på Arlanda dagen vi lyfter mot New York, det känns både bra och tryggt att veta att man inte är helt själv där. Trottsallt har jag aldrig varit i USA och jag antar att allt är väldigt stort på JFKairport. Att ha någon kommer mest troligt lindra nervositeten en aning.
 
Jag har även nämnt i inlägget Min uppfattning av företaget Cultural Care att jag fått en inbjudan till en facebookgrupp, där medlemmar är andra au pairer som bor i samma område som en själv. Alltså, i min grupp är det au pairer med alla världens olika nationaliteter som jobbar i området Virginia där min hostfamilj bor. Gruppen "styrs" främst av vår LCC, som är en lokal kontaktperson som jobbar åt företaget och finns där som en hjälpande hand för alla CC-au pairer i området. I gruppen arrangeras möten och aktiviteter, både som man kan göra med sina hostchildren och slutna aktiviteter endast för au pairer. Jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att skapa första kontakt med människor som man aldrig träffat men kommer bo i samma område som.
 
Sist men inte minst har jag pratat med en av familjens tidigare au pair. Det var ett otroligt viktigt samtal för min del och fick mitt val om familjen att bli så mycket enklare. Eftersom hon var svensk så var jag automatiskt mer avslappnad i att prata och kunde fråga, förstå, fråga mer och det kändes bara allmänt bra. Nu hade jag även turen att hon var jätteglad att jag tagit kontakt med henne och hon berättade mer än gärna om sin tid hos hennes forna och min framtida hostfamilj, utan att utelämna något.
 
 
TIPS!
  • Här kommer fler fördelar med att välja att fara som au pair genom ett företag istället för privat. Man får en del föredelar, som dessa grupper på Facebook och kontaktuppgifter till andra au pairer. Jättekul!




Min student, mitt land, mitt liv, min snapchat

Att snart åka till USA som au pair är helt klart en stor händelse i mitt liv, men något annat som var väldigt stort och fantastiskt är min student. Att jag faktiskt tagit mig igenom 12 år av skola. Yises. Några av mina vänner och några bekanta har fortsatt sina studier direkt efter gymnasiet, vilket jag tycker är grymt starkt och jag hejjar på dem. Men det är inte ett alternativ för mig. Jag har aldrig varit ett fan av skolan eller plugg, aldrig varit en person som haft lätt med skolämnen, förutom idrott, det har jag mer eller mindre lekt igenom, om det nu räknas. Fortfarande så är jag ingen skolfantast. Jag använder mig inte av "aldrig" i universitetssammanhang, snarare "kanske i framtiden". Anledningen är inte bara att jag är trög i skolbänken utan även pga att jag har ingen aning om vad jag skulle vilja "bli"/plugga till. Först vill jag utforska lite, växa som person och förhoppningsvis hitta en vägriktning. Med tanke på denna ambition jag har tror jag att au pair kan kan hjälpa en hel del på traven. Resa från familjen, lämna modersmålet, överleva på egen hand, vidga kontaktnätet och utforska något outforskat. Innan jag ens samlat ihop vuxenpoängen "flytta hemifrån" och "ha ett fast jobb", lämnar jag inte bara mitt hem utan mitt land. Om man nu kan säga "mitt land", jag äger väl inte Sverige, det lät rätt mäktigt ändå. Jag kommer att lämna mitt land. För det kommer jag ju.
Nu medan jag skriver har jag helt glömt bort innebörden med det här inlägget, hade något tanke när jag började skriva, men den regnade bort. För det regnar ute. Nu blir jag less på mig själv för att jag har så tråkigt och är så tråkig... Därför kan ALLA skicka mig en rolig snap, Whiteunicorn heter jag, och muntra upp min vardag en aning. Jag tjatar lite väl om min jävla snap men det är för att jag tycker att det är världens bästa tidsfördriv och jag följer och snapar dagen i enda, jag tror man kan kalla det för obsession..! 
Så att säga... jag kanske borde, borde och borde men jag vill, lägga upp några bilder från den stora dagen då jag tog studenten med min samhällsvetenskapsklass och kanske till och med nån bild från studentresan i Magaluf. Well, well, det återstår att se, det finns lite på min Instagram. Skicka lite glädje och energi på snapchat! Haha, jag är så krävande...!
Bjuder på en gammal god från tiden jag hade långt hår och inga finnar.
 
 
Ha en bra dag allesammans!




Amerikanska Ambassaden

 
Less, det var precis vad jag blev när jag (på egen hand) fick reda på att jag var tvungen att flyga ner till Stockholm för att fixa Visum på den Amerikanska ambassaden. Jag hade ingen aning om att man var tvungen att göra det på plats i Stockholm, men hur som helst så ligger det till.
Det var en intressant vistelse. Jag och min mor for med det tidigaste planet, tog arlanda express där ifrån och sedan en buss för att hoppa av på busshållplatsen 'Ambassaderna'. Företaget Cultural Care gav en vägbeskrivning, vilken buss man skulle ta och vart man skulle hoppa av, så det var inga problem att hitta. Vad som var extra praktiskt för min del, var att ambassaden ligger ett kvarter ifrån min mors arbetsplats vilket gjorde att hon kunde följa mig enda fram till grinden där hon var tvungen att lämna mig och kunde sedan vandra över till jobbet.
En instickare så det inte blir för rörigt, min mor jobbar så klart i Luleå där vi bor, på Sveriges Radio. Men det händer att hon måste åka till Stockholm för möten osv, så vi passade på att matcha ambassaden med ett av hennes Stockholmsmöten. Förresten måste jag även säga att radiohuset i Stockholm är helt sick, 7 våningar och den största reception jag sett, med fik, restaurang, studios, rubbet.
Kunglig säkerhet på ambassaden och alla pratade engelska även fast det verkade som att de flesta var svenskar. I säkerhetskontrollen fick jag lämna ifrån min telefon och hörlurar, vilket gjorde min väntan inne på ambassaden extremt seg. Där fanns en tv med ABC-news som var i princip den enda sysselsättningen. Min tid för mötet var klockan 10 och jag var på plats en timme innan. 9.00 lämnade jag in alla papper till en kvinna och fick sedan sätta mig ner och vänta för att de skulle ropa upp mitt namn. Ca 10.10 kallade de på mig och jag fick berätta varför jag skulle till USA, lite om familjen och sedan skriva på ett papper. 5 minuter senare, 10.15 hämtade jag ut min telefon och lämnade den amerikanska ambassaden. Redan nästa dag kom posten och knackade på för att lämna mitt Visum, ambassaden sa att jag skulle ha mitt visum inom en vecka, något snabba måste jag ändå säga. Men jag antar att det har å göra med hur många som söker visum för tillfället osv. Jag kan inte påstå att man kan försäkra sig om att ambassaden alltid är så snabb eftersom de förvarnar att det tar ungefär en vecka att få tillbaka passet med sitt Visa i.
 
Sedan blev min dag i Stockholm otroligt lång, mycke väntan. Jag gick till min mors jobb, väntade där till 11.45 för att vi skulle äta lunch tillsammans. Efter det, 12.30, vandrade jag runt på stan (utan att shoppa ett enda plagg, spara pengar) och satt i Kungsträdgården. 16.00 slutade mor för dagen och vi satte oss på ett fik och en gammal vän, Liuyi, pluggar nu mera i Stockholm så hon joinade oss där för en stund. 
 
 
TIPS!
  • Om du ska till amerikanska ambassaden, ta med en bok eller tidning som du kan sysselsätta dig med under en tids vänta.
  • Anta inte att du får visumet tidigare än 7 dagar, man blev informerad att man inte skulle fråga ambassaden hur lång väntetid innan visumet kommer. Serious bussines.
  • Dubbel eller trippel-kolla så du har med alla papper innan du lämnar hushållet påväg till ambassaden, viktigt..!
  • Om du är nervös inför besöket så kan jag säga att det var jag också, men det var rätt speciellt och coolt, föreställde mig att jag befann mig i serien "Orange is the new black" och var påväg till värsta fängelset. Jag brukar tänka att det man är nervös inför är när man "pushing the limit", växer, och det ger ofta en skön känsla efteråt, att man övervunnit något. En rädsla typ.
Sist men inte minst, önskar jag alla visum-ansökande lycka till och ha en bra resa vart du än ska i världen. Lev och njut!
 
Också, skicka din bästa snap till Whiteunicorn, I dare you.




så många känslor så det blir inga känslor och bara resulterar i förvirring....?

Det omtalade inlägget lägger jag nu på bordet, det har fått ligga till sig i utkast ett par dagar så nu går det hårt in för att nå toppen! 

Inte för en sekund hade jag förväntat mig att detta skulle bli en dans på rosor eller en resa som kommer glida fram på smör. Men samtidigt hade jag aldrig kunna föreställa mig på vilken nivå detta skulle påverka mig. Det är omöjligt för mig att beskriva känslorna och hur tankarna går, det är till och med förvirrande för mig själv. Självklart kan jag inte heller tala för alla blivande au pairer, alla är olika och har sina egna sätt att tackla känslor. Däremot tror jag att varenda au pair har haft sina personliga komplikationer med förberedelse fysiskt och/eller psykiskt. 
Hur som haver, just nu drar sig klockan mot småtimmarna (tror man brukar kalla det så, alltså att det börjar bli sent) och jag sitter i min säng sömnlös. Och som jag sa tidigare, det är förvirrande, eller jag är förvirrad. Allt går definitvt i vågor, precis allt. Mitt humör, min ork, tankar, matlust, motivation. Största anledningen tror jag är för att jag är arbetslös för tillfället och har inga måsten. Det gör mig lat helt enkelt. Och det farligaste av allt, jag har 24 timmar om dygnet att ägna åt mina tankar, inte bra. 
Ena sekunden: jag har hela dagarna fria och kan köra tre träningspass om dagen, yes!
Andra sekunden: vad gör jag med mitt liv egentligen? Alla mina vänner har en vardag med jobb och kan försörja sig själva medan jag sitter i min säng och tittat 3 säsonger av Suits på en vecka...
Inte bra alltså. 
Ca 1 månad tills jag lämnar Sverige, sitter och väntar på det, och ja... Vem kan jag lura, jag hade mått mycket bättre om jag haft en sysselsättning som ett arbete, punkt. Om det skulle vara så att du är en person som är i en liknande sitts som jag är i, behöver dock inte ha med au pair att göra, men kanske du är arbetssökande eller har lite för mycket fritid och sjunker lite för långt ner i soffan. För gudsskull slit dig upp! Det kan vara skönt ett tag men det blir till slut en bevämlighet som övergår till bitterhet. Jag kan säkert sjunka ännu längre ner men som det ser ut nu så har jag redan sjunkt FÖR långt ner. T.ex igår umgicks jag med en kompis, vi spelade ett spel och skrattade massor. Ingen big deal men det fick mig att må så otroligt bra, så bra har jag (helt ärligt) inte mått på ca en månad. En månad är rätt lång tid för att inte känna sig genuint lycklig (bara en roligt grej jag måste inflika, jag har en tendens att använda mig av avanserade flashiga ord som jag tycker passar in men har nollkoll på den korrekta betydelsen (det har hänt att det blivit extremt fel), genuit är ett sånt ord och jag hoppas det passar in. Sorry för att jag kom av spåret lite, åter till ämnet)... Så för din egen skull, sysselsätt dig, med vad som helst, något du tycker om. Det allra bästa är att omge sig med personer man har roligt med, det är en fantastisk medicin som kan bota de mörkaste dagarna.
Nu får jag känslan av att när jag läser igenom detta (måste eftersom jag är en särskrivare/felstavare/har inte på mina glasögon och det är mörkt/glömmer vissa ord-eftersom det går fortare i skallen än vad fingrarna knapprar) så kommer det låta som att jag är en deppig soffpotatis. Och ja, faktiskt, jag går igenom en "fas" i livet just nu som ser ut så. Men jag är medveten om det och reflekterar över det och jag har kommit till en punkt då det är dags att ta tag i det. För en människa mår inte bra av att stänga dörren och titta på serier, ta en två timmars nap medan solen lyser utanför, jag mår inte bra av det. Det här är väldigt ovanligt för att vara jag, personer som känner mig vet att jag är en aktiv och (oftast) glad person. Men jag känner inte igen mig, jag har tappat verkligheten, lite så.
 
Där har vi det, ett otroligt nedstämt men ärligt textstycke som är skrivet efter spöktimmen en torsdagkväll. Vadå tonåring med humörsvägningar och mycket tankar i hjärnan som måste släppa ut lite genom skrift någonstans där hela världen kan läsa det i hopp om att man inte är själv om detta och möjligtvis lite medlidande. Och en gnutta kärlek. Damn, tragisk.
Det roligaste av allt är att jag jag i framtiden kommer kunna gå tillbaka till detta och skratta och gråta åt hur jobbigt och helt sjukt kompliserat (och lite roligt då och då) ett liv i tonåren är. Men då funkar ju livet så att man måste gå igenom det för att såsmåningom lämna det bakom sig och regera tjugosiffran. Vilket är mycket snart för min del, hoppas det levererar unicorns och förmågan att äta hur mycket glass som helst utan att det påverkar ens hälsa och välmående. Återstår att se.
 
TIPS!
  • Fyll din vardag, om arbetslös - bete dig inte som en arbetslös, gör dig upptagen. 
  • Umgås med vänner/familj. Personer som gör dig glad och skratta.
  • Acceptera att du får må dåligt och ha sämre dagar, men sen get the fuck up igen.
Önska mig lycka till att somna. Ha det bra så länge, och har du någon/något till höger om dig, (här glömde jag ordet ge) GE den/det en kram!




Min uppfattning av företaget Cultural Care

Jag har ingen speciellt bra anledning till varför jag valed Cultural Care före andra företag. Helt ärligt så kollade jag inte ens andra företag och när min kompis for med detta företag så var det typ en självklarhet. Eller så var jag bara lat. 
Det finns både bra och dåliga saker med CC enligt mitt tycke. Nu jämför jag inte överhuvudtaget med andra företag utan förmedlar vad jag tycker var/är bra och mindre bra.
 
Mycket bra servis! Det finns ett nummer man kan ringa och där får man hjälp med alla sorters frågor, funderingar, tips och vägledning. Många av dem som jobbar med supporten har själva varit au pairer och därför kan man även få personliga åsikter och erfarenheter om saker och ting. Alla jag pratat med har varit mycket trevliga och hjälpsamma, dock hade vissa en dialekt jag hade rätt svårt att förstå men vi tog det tydligt och långsamt så det löste sig bra. 
Tydliga vad gäller alla papper som skulle med till Amerikanska ambassaden för att fixa Visum och att man verkligen inte fick glömma ett enda papper, bara en specifik sak jag kom att tänka på, guldstjärna.
Extremt dåligt att de inte uppmärksammade övriga kostnader. Vad programmet innehöll och vad den kostnaden stod för var väl rätt tydlig men vad jag i slutendan har tagit på mig var lite som en käftsmäll. Exempel på kostnader som inte var självklara för mig var Visum + resa till Amerikanska Ambassaden = tur och retur Stockholm, foto till Visum, TBC-test och utdrag ur brottsregister från Polisen. Nu är det inte skyhöga summor men jag blev chockad när det gång på gång kom upp kostnader jag inte varit beredd på och i slutendan var den summan (jag från början tyckt var schysst) ökad med några tusen... Jag tycker ändå att det är företagets ansvar att iallafall nämna vilka ytterligare kostnader som kan tillkomma, även om det inte ingår i programmet så är det fortfarande i processen för att kunna utföra programmet, i mitt fall fick det mig att känna mig lurad.
Lite sämre att de hetsade mig väldigt mycket. De ringde mig 3 gånger på 5 dagar för att säga hur viktigt det är att jag gör klart min matchningsprofil. Jag tog det inte som peppning eller att de skulle höra med mig att allt går bra. Utan de tjatade, jag kände mig stressad och tyckte det inte alls var roligt vid den punkten. Profilen är ju trottsallt otroligt viktig, den är mitt ansikte utåt i text, det är inget man vill skriva under tidspress. Det är ingenting man ska skjuta upp på heller, men för gudsskull den skulle skrivas på engelska och utförligt, sånt tar sin tid. Sedan tycker jag det var konstigt att det blev rätt tyst från dem, när min profil var klar var det som att jag hamnade på egen hand. Förstå mig inte fel, de fanns ju alltid där om man hade frågor men de slutade iallafall ringa. Men det tycker jag var rätt bra för då började min matchingsprocess och då ska man till 100% ta eget ansvar och sunt förnuft "välja" (välja göra man inte riktigt, men man gör ett val) sin host-family.
Bra att de har online-möten där man kopplas upp i en chatt där man lyssnar på en sorts live-föreläsning (på engelska) med flera andra. Bara föreläsaren kan prata med det finns en chat-ruta där man kan ställa frågor. Man MÅSTE medverka i de två Online Workshops som det kallas, en inför matchningsprocessen och sedan en när man har sagt JA till en familj och det är dags att förbereda sig för avresa. Det tyckte jag var rätt roligt och något nytt för mig.
Suveränt att de inte på något vis försöker gömma under stolen med hemlängtan, kulturkrockar och vardagligakomplikationer. Det var bland det första jag läste när jag klickade in på deras sida för att kika runt. De uppmärksammas starkt men sedan är ju alla olika och har olika strategier att hantera liknande situationer, men det fanns lite tips och förberedelser, vilket jag tycker är suveränt.
Missnöje om alla mejl jag nu blandar ihop, utan att överdriva har jag säkert 50 mejl från dem. Både från personliga och företagets mejl som gör mig förvirrad. Dock är väl det här ingenting jag kan skylla på företaget, en miss i Brännarns ordning och reda....
Lugnande och kul att jag blivit inbjuden (genom företaget) i en facebookgrupp tillsammans med flera andra au pairer i området där jag kommer att bo i USA, de skapar kontakt och arrangerar träffar. Ett grymtbra sätt att "försäkra" en nyanländ au pair om andra au pairers existens och lätt och bra kontaktnät!
 
I stort så tycker jag att Cultural Care är ett bra företag och jag rekommenderar det även fast jag har mina små misstycken. Hur som haver har jag mer positvia än negativa åsikter om företaget! Om du är intresserad att skapa en egen uppfattning kan du klicka in på deras hemsidan www.culturalcare.se
 
TIPS!
  • Skaffa din egen uppfattning om företaget men läs noga och var alltid konsekvenstänkande.
  • Om du vill hitta en familj att vara au pair hos rekommenderar jag att göra det genom ett företag och inte privat. Du får väldigt många fördelar genom ett företag, framförallt att det finns chans att få hjälp att byta host-family om man inte skulle trivas. Om något sådant skulle inträffa som privatsökande skulle det kanske innebära att du hamnar på gatan (hemsk jag är).

Följ mig på Snapchat, om du vill ✌🏿️ Whiteunicorn heter jag




Min matchningsprocess

En av de viktigaste, roligaste och mest intressanta delen är matchningsprocessen, när au pairen ska sticka fram tårna och visa varför man ska välja just "MIG" och hostfamiljer ska finna en passande för arbetet. Jag blev informerad av företaget att det kan dröja en obstämd tid, dagar/månader, innan profilen blivit kontrollerad och matchad med en familj. Att ens profil ska matchas med en familj är olika för alla. Men jag slogs av stor förvåning när redan nästa dag damp det in ett mejl om att jag blivit matchad med min första familj.
 
Familj 1 13/8
Virginia,
11årig tjej, 13årigt pojke, 18årig pojke
 
Jag valde att neka denna familj. Vilket betyder att jag på min profil kunde välja att skriva till familjen och visa intresse eller skriva en utvärdering till företaget om varför jag nekar familjen och sedan gå vidare med matchningen. Min anledning var pga deras profil, det var inte familjen för mig helt enkelt. Dock tycker jag så här i efterhand att man kan ge alla familjematchningar en chans och planera in ett Skypesamtal, det var inte något jag gjorde. Jag värderade bland annat var familjen bodde, vilket är DUMT! Jag är extremtglad att jag la ifrån det kravet, för annars hade jag aldrig tagit kontakt med min slutliga hostfamilj.
 
Famil 2 14/8
New Jersey
3årig tjej, 2årig tjej
Nekade även denna familj. Jag kände att lite äldre barn skulle passa mig bättre.
Det var väldigt svårt för mig att utförligt skriva till företaget varför jag nekade familjerna, för jag ville samtidigt inte utesluta yngre barn, om en fantastisk familj med unga barn skulle ta kontakt hade jag självklart övervägt familjen ändå. Ett exempel på min utvärdering är: This seems like a nice family but I don't feel the right connection with them, they are not what I'm looking for. Inte speciellt utförlig eller en bra anledning så företaget ringde faktiskt upp mig efter en nekelse och frågade personligen varför jag nekade. Men då sa jag rakt och ärligt hur det låg till, att jag inte kände att vi hade nog mycket gemensamt och inte kände mig bekväm med deras vardag, något liknande.
 
Familj 3 15/8
Pennsylvania
Kille 8år, kille 10år, tjej 10år, tjej 13år
Nekad. Även fast barnen var lite äldre så kändes det väldigt mycket med fyra stycken barn.
 
Familj 4 16/8 & 5 17/8
Maryland & Massachusetts
Dessa två familjer hörde aldrig av sig till mig (skickade inget intressemejl) så utan att jag behövde neka dom försvann de från min profil efter 48h och machningsprocessen fortsatte.
 
Familj 6 20/8
Virginia
Kommer inte ihåg ålder men det var en tjej och singelmamma.
Detta var faktiskt första familjen jag verkligen tog upp kontakten med och hade ett inplanerat Skypesamtal. När jag satt och väntade framför Ipaden var jag så nervös för samtalet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade studerat deras profil och skrivit ner frågor, även fast jag kände mig hyffsat förberedd så höll jag på att skita blod. Jag var så nervös att jag höll på att balla ur. Klockan gick och mamman var 15 min sen för samtalet och de 15 minuterna blev till 35 och tillslut en timme. Då gav jag upp och hörde inte mer från den familjen.
 
Familj 7 21/8 (MIN HOSTFAMILY)
Virginia, Falls Church
Tjej 8år, tjej 10år, tjej 13år, tjej 15år
 
 
Med krav bortblåsta och en inställning att jag från och med då ska ge alla en chans och prata med familjerna, jag hade trottsallt gått igenom en del familjer vid det laget. Där var den, precis runt hörnet, min hostfamilj. Inför vårt första Skypesamtal (som blev mitt absolut första med en familj) var jag än en gång skitnervös men när jag klickade på den gröna "svara-knappen" rann det av mig. Jag tror redan då att jag visste att det skulle leda positivt, samtalet vara bara med mamman, hon var otroligt avslappnad, vilket smittade av sig på mig och engelskan flöt på. Hon var pratglad och i hennes svar tog hon även med mina följdfrågor utan att jag behövde ställa dem. Efter ca 1timme kände vi oss båda nöjda med frågor och svar och planerade direkt in ett till Skypesamtal med barnen. 
När samtal nummer med tjejerna tog rum var jag i princip sold, men fortfarande lite avvaktande pga att det var faktiskt den första familjen jag pratat med på riktigt och hade ingenting att jämföra med. Men tjejerna tog mig med storm, sköna, härliga och pratglada. Den äldsta låg dock och sov och henne har jag inte haft chansen att prata med än, hon är rätt upptagen med sina sporter, dock inte länge tills jag får träffa henne irl. Hur som haver, nu ska jag inte vara dubbelmoralig med att en tidigare familj med fyra barn var "för mycket", men här finns det ett undantag. Pappan har nämligen de tre äldsta barnen med en annan kvinna och de bor större delen hos sin mor och kommer därför inte vara mitt ansvar på samma sätt som den yngsta. De tre är även äldre och enligt mamman kommer de och går lite som de vill.
Efter tre skypeamtal, däribland en housetour av 8 och 10åringarna, ett antal mejl, ett samtal med en av deras tidigare au pair och tusentals sekunder åt fundering utsprida över dag och natt, bestämde jag mig för att skicka ett mejl till denna familjs mamma för att berätta att jag vill vara deras au pair "if you would like to have me". Svaret var positivt, de var glada över mejlet jag skickat och sa att de gärna vill att jag ska vara deras au pair och meddelade företaget att "låsa" oss som hostfamily och au pair.
Så ligger det till iallalfall. Det blev Virginia trottsallt, inte Kalifornien eller Florida men jag är väldigt nöjd med vart jag hamnat än så länge, även fast jag inte landat i USA känns allt bra med familjen, FÖRVÄNTANSFULL hur allt kommer vara.
 
 
 
TIPS!
  • Skypea med dina matchningar, rätt vad det är så är familjen över fördomsförväntningarna. Ett samtal säger tusen gånger mer än en profil med meningar och några bilder, det kan inte spegla familjens personlighet.
  • Dumpa kravet på vart i USA familjen bor. Satsa på familjen och hur du går ihop med dem, du ska trottsallt bo i samma hus som dem i minst ett år! (Jag skulle gett mig själv en käftsmäll för en månad sedan för hur fixerad jag var över vart de bodde, fyskäms, jag hade ångrat mig så hårt om jag bara gått på vart de bodde...) 
  • Det finns möjlighet att förlänga sitt au pair år, antingen i samma familj man bor hos eller välja en ny familj och då får man faktiskt chansen att önska delstat där man skulle vilja ha en familj. Jag har inte tagit något beslut men jag satsar istället på det om jag skulle vilja bo i en viss stat.
  • Ha tålamod! Inför att få en matchning och få prata med familjen (förbered dig på att vara flexibel med tid, min familj ställde in två samtal endast minuter innan, jag blev less men självklart måste man förstå att det är upptagna familjer, det är anledningen till varför de söker au pair).
  • För gudsskull, hoppa inte på första bästa tåg. Ta din tid att fundera och känn efter. Som sagt, vissa får sin perfektamatchning redan på första försök, för andra (mig) tar det 7 stycken familjer innan man träffar på "the one".
  • Försök prata med alla medlemmar i familjen, hehe även fast jag inte gjort det så är det viktigt. Både barnen och båda föräldrarna!
  • Ett grymt tips som underlättade mitt beslut om jag skulle välja min familj eller inte var att prata med en av deras tidigare au pairer. Hon var ärlig och öppen och det kändes verkligen bra att ha prata med någon som varit i sittsen jag ska sätta mig i.




Varför au pair och hur jag kom i kontakt

Okej, jag har ett inlägg som är sparat i 'Utkast', det är lite... tungt och kan uppfattas som deprimerande och det känns som att det inte är speciellt passande att börja min berättelse med depp och negg. Dock tycker jag att den delen är lika viktig som den positiva och glada delen, självklart uppstår komplikationer och man går igenom dåliga dagar, men vi tar det vid ett annat tillfälle. 
Personligen tycker jag det är klokt och lärorikt att höra människors personliga upplevelser och tankar, därför var det första jag gjorde att söka och läsa om au pairers bloggar och Youtubekanaler där de berättade om sin vardag osv. Därför tänkte jag fylla ut skaran personliga tankar om förberedelserna inför att åka iväg som au pair. Så småningom kommer jag även skriva om min vardag och mitt jobb som au pair, det måste ni dock vänta på ungefär en månad eftersom då är tiden jag lämnar Sverige.
 
First thing first då. Hur gick det upp för mig att ta steget mot ett år som au pair? 
Jo, det började med att jag skrev till en kompis som är i USA just nu och jobbar som au pair. Jag ville allmänt höra med henne hur hon trivdes och hur hon hade det på andra sidan det stora vattnet. Det ledde i sin tur till fler frågor och väckte ett intresse hos mig. Detta var tidigare i somras, juli nångång. Hon berättade om Cultural Care som var företaget hon åkt med och jag klickade in på deras internetsida för att läsa mer och beställde hem mer information om vad allt detta inbär. Det gick faktiskt väldigt långt innan jag bestämde mig för att au pair var något jag ville göra, till en början var det mesta bara på skoj och typ "vi får se vart det här leder". Vad som är bra med företaget Cultural Care är att ingenting är bindande eller kostar i princip enda fram tills man säger ja till en familj man vill åka till och vara deras au pair. Jag gjorde en profil, gick på informationsmöte och när min profil blivit godkänd och väl var uppe för att matchas med familjer- var ungefär när jag bestämde mig för att det här är något jag vill genomföra fullt ut! Nu babblar jag på om processen utan att vissa läsare har någon större hum om vad jag snackar om, men jag tänkte berätta mer och mer så bitarna faller förhoppningsvis på plats.
Man kan alltså säga att det var av en slump att au pair slog mig, till skillnad för min kompis som drömt om det under sin skolgång (man måste gå klart skolan innan man kan jobba som au pair inom detta företag). Innan jag pratade med henne har jag helt ärligt aldrig haft en tanke på au pair, jag visste nog inte ens vad det var. Jag är skyldig henne en stor kram.
Vad som vidare gjorde att mitt intresse för detta växte var att jag aldrig varit i USA, jag ÄLSKAR engelskaspråket och i augusti skulle jag bli arbetslös för första gången i mitt liv, eftersom jag inte hade något jobb som det såg ut då och mitt dåvarande jobb (servitris på Klubbviken Havsbad, vilket är en restaurang ute i Luleås skärgård) har säsongsöppet och stänger i mitten av augusti. Ett fett äventyr lockade då mer än någonsin. Jag har alltid vela flytta från vår lilla stad och se mer av världen, plus att jag har två grannar på 9 och 11 år som jag spenderar mycket tid med och har en massa skoj med, därför tror jag även att au pair kan passa mig. Det är intressant och kul med barns kreativitet och energi.
 
 
TIPS!
  • Om du är en person som funderar på au pair eller tycker det låter intressant så kan jag direkt informera att det inbär barn varje dag i minst ett års tid = du måste gilla barn. Så enkelt är det bara. Och ja, jag kan säga det innan jag ens har farit och provat på arbetet. Du måste gilla barn för att trivas med vardagen.
  • Ge det en chans, läs mer om det (gärna personliga bloggar men även vad företaget har att informera). Börja processen och avbryt om det inte känns rätt. Vem vet, kanske det låter spännande och passar dig, eller du tycker det är skit men i processen ändrar du åsikt? Kör ba kör.




förändring kan vara spännande

Jag har en liten plan på hur jag vill förnya bloggen en aning, synd att man inte är pro på bloggdesign och kan fippla ihop det på en stubin. I självaverket tar det tid och kraft för det blir alltid fel och krångel... Jag hade även en tanke på om jag skulle göra en ny blogg enkomt för min au pair-resa. Men nä. Njut av mina tidigare inlägg och skratta lite åt dem.
 
Det slank ur minnet att ni även kan nå och följa mig på Snapchat där jag är mer eller mindre aktiv dagligen. Knappa in "Whiteunicorn" och där har ni min Snapstory.
Instagram "Brennarn".
Vi hörs och synes!




Det trodde nog inte du, jag eller grannen

Jag måste nog börja med att säga HEJ! Long time no see. Lustigt och kul att det fortfarande finns några tappra där ut som klickar sig in på denna blogg även fast den står helt öde. Men vad ska man säga, det finns endel beslut man måste ta här i livet och det är faktiskt precis vad jag gjort och tänkt berätta här.
Jag ska nämligen ta mig över det stora vattnet och bo i USA. Japp, du läste rätt och nej, jag skrev inte fel. Ett av mina största beslut hittills i mitt liv har fastslagits. Om drygt en månad har jag en jävla massa packning som jag ska släpa hela vägen till min host-familj som bor i Falls Church Virginia, jag kommer jobba som au pair i deras familj under ett års tid.
 
Mycket mer än så tänkte jag inte berätta i nuläget, annat att jag är extremt taggad och exalterad över detta men samtidigt sjukt stressad och bananas över visum, packning, pass, internationellt körkort, avtal osv osv.
Menmen, det går frammåt = avresan närmar sig,
Det kommer definitivt komma upp fler inlägg om det här, följ förberedelserna och mitt år i USA här och på min Instagram "Brennarn". See ya.