#

Både igår och idag har det blivit "för första gången i mitt liv" upplevelser. Igår dog ju då bilbatteriet och idag har jag har varit till gymmet helt själv. Njåå puttinutti, du e så dutti lilla Emmapemma. Jag har aldrig gillat att gå på gym, har ingen speciellt bra anledning varför. Det är blandat att jag jämfört mig med andra, "skämts" över att använda lätta vikter och haft en allmän känsla av att gymmet är en dömande plats, att jag måste vara stark och musklig för att passa in. Det var dock inte så illa som jag föreställt mig. Jag gick in med en positiv inställning och fokuserade på mitt eget och mitt presterande. Mina tidigare småbarnsfasoner om åsikter om gymmet stannade nog kvar i lilla Lule, där man känner minst hälften av alla på gymmet, vänner och "dem motsatsen till vänner", där jag inte ville definieras med hur tunga vikter jag kunde lyfta och att många faktiskt stirrade när man tränade. På gymmet här i USA var det inte en jävel som jag kände och jag fick inga stirrande dömande ögon på mig. Jag fick känslan av att folket som var på gymmet var där för en enda sak, träna. Det här kanske är min nya grej, jag kanske älskar gymmet egentligen, men bara inte gymmet i Luleå lixom. 

Det var inte så illa som jag trodde det skulle vara men jag behöver nog några omgångar för att veta vart allt finns och hur man gör med alla de olika maskinerna. Men jag startade simpelt med lite springband, benpress och benböj, nästa gång blir det mer utforskning. Möjligtvis att jag och en tyska kör Pilates gruppträning imorgon.

Jag har även unnat mig lite D-vitamin när jag åt lunch.