#

Jag ber om ursäkt mina norrländska vänner men jag går faktiskt här och fryser i -7 grader och jag är väl medveten om att ni har -20. Men jag har inte glömt bort hur det känns när röven är så kall att den inte vill funktionera, inandningen går inte att dra genom näsan för då fryser snoret till is och telefonen stannar i fickan för det är alldeles för kallt att vara utan vantar (saknar min gamla Walkman Sony Ericsson i dem lägena). Hur galet är det inte att jag saknar det, all of it, ba slå mig i ansiktet. Det är sjukt och helt förståeligt visst? Jag är mycket medveten om att jag skulle klaga när jag väl står där men jag tar det mycket hellre än skiten här borta. Däremot är det bara överväldigande, jag behöver ännu mer tid att smälta allt med att var så långt ifrån min familj. Längtan efter min familj är så stor att allt runt omkring blir inkluderat. Vad jag svamlar, men det är vädligt svårt att förmedla situationen på ett bra sätt...

Idag pratade jag med farsgubben och det samtalet, de specifika ord han sa och att det kom just från honom gjorde att kämparglöden tog lite eld.

Kvällen blev sådär bra den kan bli när man är omkring glada människor. Det var LCCmöte för denna månad och vi bowlade. Jag fick chansen att prata lite mer med dem i min grupp och hälsade även på några nykomlingar. 

Inte för att skryta men Sverige tog hem det vs Italien, Brasilien, Sydafrika och Colombia, dock kostade det mig en finvuxen lillfingernagel...