#

Det omtalade inlägget lägger jag nu på bordet, det har fått ligga till sig i utkast ett par dagar så nu går det hårt in för att nå toppen! 

Inte för en sekund hade jag förväntat mig att detta skulle bli en dans på rosor eller en resa som kommer glida fram på smör. Men samtidigt hade jag aldrig kunna föreställa mig på vilken nivå detta skulle påverka mig. Det är omöjligt för mig att beskriva känslorna och hur tankarna går, det är till och med förvirrande för mig själv. Självklart kan jag inte heller tala för alla blivande au pairer, alla är olika och har sina egna sätt att tackla känslor. Däremot tror jag att varenda au pair har haft sina personliga komplikationer med förberedelse fysiskt och/eller psykiskt. 

Hur som haver, just nu drar sig klockan mot småtimmarna (tror man brukar kalla det så, alltså att det börjar bli sent) och jag sitter i min säng sömnlös. Och som jag sa tidigare, det är förvirrande, eller jag är förvirrad. Allt går definitvt i vågor, precis allt. Mitt humör, min ork, tankar, matlust, motivation. Största anledningen tror jag är för att jag är arbetslös för tillfället och har inga måsten. Det gör mig lat helt enkelt. Och det farligaste av allt, jag har 24 timmar om dygnet att ägna åt mina tankar, inte bra. 

Ena sekunden: jag har hela dagarna fria och kan köra tre träningspass om dagen, yes!

Andra sekunden: vad gör jag med mitt liv egentligen? Alla mina vänner har en vardag med jobb och kan försörja sig själva medan jag sitter i min säng och tittat 3 säsonger av Suits på en vecka...

Inte bra alltså. 

Ca 1 månad tills jag lämnar Sverige, sitter och väntar på det, och ja... Vem kan jag lura, jag hade mått mycket bättre om jag haft en sysselsättning som ett arbete, punkt. Om det skulle vara så att du är en person som är i en liknande sitts som jag är i, behöver dock inte ha med au pair att göra, men kanske du är arbetssökande eller har lite för mycket fritid och sjunker lite för långt ner i soffan. För gudsskull slit dig upp! Det kan vara skönt ett tag men det blir till slut en bevämlighet som övergår till bitterhet. Jag kan säkert sjunka ännu längre ner men som det ser ut nu så har jag redan sjunkt FÖR långt ner. T.ex igår umgicks jag med en kompis, vi spelade ett spel och skrattade massor. Ingen big deal men det fick mig att må så otroligt bra, så bra har jag (helt ärligt) inte mått på ca en månad. En månad är rätt lång tid för att inte känna sig genuint lycklig (bara en roligt grej jag måste inflika, jag har en tendens att använda mig av avanserade flashiga ord som jag tycker passar in men har nollkoll på den korrekta betydelsen (det har hänt att det blivit extremt fel), genuit är ett sånt ord och jag hoppas det passar in. Sorry för att jag kom av spåret lite, åter till ämnet)... Så för din egen skull, sysselsätt dig, med vad som helst, något du tycker om. Det allra bästa är att omge sig med personer man har roligt med, det är en fantastisk medicin som kan bota de mörkaste dagarna.

Nu får jag känslan av att när jag läser igenom detta (måste eftersom jag är en särskrivare/felstavare/har inte på mina glasögon och det är mörkt/glömmer vissa ord-eftersom det går fortare i skallen än vad fingrarna knapprar) så kommer det låta som att jag är en deppig soffpotatis. Och ja, faktiskt, jag går igenom en "fas" i livet just nu som ser ut så. Men jag är medveten om det och reflekterar över det och jag har kommit till en punkt då det är dags att ta tag i det. För en människa mår inte bra av att stänga dörren och titta på serier, ta en två timmars nap medan solen lyser utanför, jag mår inte bra av det. Det här är väldigt ovanligt för att vara jag, personer som känner mig vet att jag är en aktiv och (oftast) glad person. Men jag känner inte igen mig, jag har tappat verkligheten, lite så.

 

Där har vi det, ett otroligt nedstämt men ärligt textstycke som är skrivet efter spöktimmen en torsdagkväll. Vadå tonåring med humörsvägningar och mycket tankar i hjärnan som måste släppa ut lite genom skrift någonstans där hela världen kan läsa det i hopp om att man inte är själv om detta och möjligtvis lite medlidande. Och en gnutta kärlek. Damn, tragisk.

Det roligaste av allt är att jag jag i framtiden kommer kunna gå tillbaka till detta och skratta och gråta åt hur jobbigt och helt sjukt kompliserat (och lite roligt då och då) ett liv i tonåren är. Men då funkar ju livet så att man måste gå igenom det för att såsmåningom lämna det bakom sig och regera tjugosiffran. Vilket är mycket snart för min del, hoppas det levererar unicorns och förmågan att äta hur mycket glass som helst utan att det påverkar ens hälsa och välmående. Återstår att se.

 

Önska mig lycka till att somna. Ha det bra så länge, och har du någon/något till höger om dig, (här glömde jag ordet ge) GE den/det en kram!